Rättsfall
| Sverige
| PMT 11216-17
| 3/13/2019
Patent- och marknadsöverdomstolens (PMÖD) dom från den 13 mars i år rörande marknadsföring per telefon av telefonabonnemang till konsumenter är av intresse då det är det andra avgörandet där PMÖD haft anledning att ta ställning till ett yrkande om marknadsstörningsavgift.[1] I domen sammanfattas även tidigare praxis rörande tillämpningen av reglerna kring marknadsstörningsavgift.
Patent- och marknadsöverdomstolens (PMÖD) dom från den 13 mars i år rörande marknadsföring per telefon av telefonabonnemang till konsumenter är av intresse då det är det andra avgörandet där PMÖD haft anledning att ta ställning till ett yrkande om marknadsstörningsavgift.[1] I domen sammanfattas även tidigare praxis rörande tillämpningen av reglerna kring marknadsstörningsavgift.
Konsumentombudsmannens (KO) talan mot callcenterbolaget TW Kundservice AB avsåg dels fyra förbudsyrkanden mot vissa företagna marknadsföringsåtgärder, dels yrkande om marknadsstörningsavgift om 750 000 kr. Samtliga förbudsyrkanden bifölls av Patent- och marknadsdomstolen (PMD). Då PMD däremot ogillade KO:s yrkande om marknadsstörnings-avgift var frågan i PMÖD enbart om marknadsstörningsavgift skulle utdömas på grund av de marknadsföringsåtgärder som callcenterföretaget hade vidtagit för annan aktörs räkning.
Av relevans för yrkandet om marknadsstörningsavgift var att företaget vid uppringning inte uppfyllt kravet på reklamidentifiering samt felaktigt förmedlat intrycket att säljarna ringde från eller i vart fall samarbetat med konsumentens befintliga operatör (9 och 10 §§, jfr 29 § MFL).
Marknadsstörningsavgift infördes genom 1995 års marknadsföringslag och utformades med reglerna om konkurrensskadeavgift som förebild. Bestämmelserna återfinns i 29-38 §§ MFL.
En grundläggande omständighet om marknadsstörningsavgift alls ska åläggas är om den otillbörliga marknadsföringen, som framhålls i domen, ”stör” marknadens funktion. Vidare är det i första hand KO (jfr 48 § MFL) som måste visa att det föreligger såväl objektiva som subjektiva förutsättningar för att döma ut marknadsstörningsavgift. Marknadsstörningsavgift har i tidigare praxis varit en sällan förekommande sanktion. I senare lagstiftningsarbeten har dock uttalats att en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning ska göras i det enskilda fallet vid bedömningen av om sanktionen ska meddelas (prop. 2007/08:115 s. 118 f. och prop. 2015/16:168 s. 24).
KO hade i målet gjort gällande att företagets otillbörliga marknadsföring haft stor spridning och hänvisat till att 22 anmälningar mottagits i ärendet. Den bevisning som åberopats – anmälningar från tre privatpersoner samt ljudinspelningar av enstaka säljsamtal till två av anmälarna – ansågs emellertid otillräcklig. Det fanns därmed inte underlag för slutsatsen att bolaget medverkat till att störa marknaden på ett sådant sätt att en marknadsstörningsavgift skulle utdömas.
En övergripande slutsats är att domen följer tidigare praxis. PMÖD konstaterade att tidigare tillämpning av bestämmelserna om marknadsstörningsavgift varit restriktiv och noterade även att talan i flera fall ogillats, bl.a. med hänvisning till att det inte funnits någon risk för marknadspåverkan. När sanktion utdömts har det bl.a. varit fråga om upprepade förseelser eller marknadsföring som haft mycket stor omfattning. Domen understryker att det krävs en viss grad av allvarlighet i den otillbörliga marknadsföringen för att sanktionen ska utdömas, liksom behovet av tillräcklig bevisning för att kunna visa på omfattningen av den otillbörliga marknadsföringen.
Det kan noteras att det år 2016 i 29 a § MFL infördes en redogörelse över omständigheter som särskilt ska beaktas vid prövningen av om överträdelsen är av sådant allvar att avgiften ska dömas ut (prop. 2015/16:168). Bestämmelsen tillämpades emellertid inte i det aktuella målet då den aktuella marknadsföringen ägt rum före ikraftträdandet.
Denna dom, liksom senaste årens praxis rörande marknadsstörningsavgift i Patent- och marknadsdomstolarna, avses att närmare belysas och redogöras för i kommande artikel i NIR.
[1] Se PMÖD:s dom den 28 augusti 2017 i mål PMT 9149-16.
