Från verkshöjd till unicitet

Av Marianne Levin[*]Professor em., jur. dr, dr h.c., Juridicum Stockholms universitet.

1. Bakgrund

Per Jonas och jag diskuterade inte sällan frågor om skyddet för formgivning och brukskonst, som ju varit mitt avhandlingsämne och som han hade ett genuint intresse för redan genom sin far.[1]Per Jonas Nordell var min första doktorand – av hittills 16 – vid Stockholms universitet. Han var en liten, spinkig, rödhårig kille med, som det skulle visa sig, många strängar på sin lyra, och vår kontakt förblev givande och tagande under de följande drygt 30 åren. Inte minst återkom Jonas på senare år till att det var svårt att få ihop logiken mellan formskydd och upphovsrätt i EU-domstolens dom den 12 september 2019 i mål C-683/17, Cofemel,[2]EU:C:2019:721. som rörde skyddet för modeprodukter. Det hade han så rätt i, och jag beklagar verkligen att Jonas aldrig fick tillfälle att ta del av de förklaringar och vidare preciseringar av verksbegreppet som EU-domstolen utvecklade den 5 december 2025 i de förenade målen C-580/23 och C-795/23, Mio m.fl.[3]EU:C:2025:941. som avgjordes i nära anslutning till generaladvokaten Maciej Szpunars förslag till dom. Det var också Szpunar som hade lämnat ett utlåtande med förslag till dom i Cofemel.[4]Se och hör hans intressanta kommentarer till Cofemel på Youtube, https://www.youtube.com/watch?v=MU_gEsYGkfg. (Besökt den 5 oktober 2026.)

Jonas hade säkert också uppskattat de ytterligare tolkningar av som strax därpå följde genom EU-domstolens avgörande den 18 december 2025 i mål C-323/24 Deity Shoes,[5]EU:C:2025:983. som bidrar till helhetsbilden av skyddet för europeisk formgivning.