EU-varumärkets enhetliga karaktär

Av Stojan Arnerstål[*]Jur. dr, docent och advokat.

1. Bakgrund och syfte med artikeln

Genom att registrera ett EU-varumärke erhåller varumärkeshavaren en ensamrätt som omfattar samtliga 27 medlemsländer i EU och som ger samma skydd och rättsverkan i hela unionen. Skyddet är ett kostnadseffektivt sätt att säkerställa ett skydd med stor geografisk utbredning.

Syftet med införandet av det gemensamma varumärkessystemet, som numera kommer till uttryck i förordningen (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (kodifiering) (i det följande, varumärkesförordningen), har varit att förverkliga en väl fungerande inre marknad med villkor som motsvarar dem som råder på en nationell marknad. Det underliggande intresset har sålunda varit att underlätta för den fria rörligheten mellan medlemsstaterna. Inom immaterialrätten har utgångspunkten annars varit territorialitetsprincipen, där ensamrätten är begränsad till skyddslandets territorium.[1]Om territorialitetsprincipen inom immaterialrätten, se L. Lundstedt, Territoriality in Intellectual Property Law (Stockholm 2016), s. 91 ff. Tillämpningen av territorialitetsprincipen i ett område som präglas av fri rörlighet har emellertid medfört utmaningar och utgjort potentiella handelshinder, vilket var en av de bärande motiveringarna till att skapa en unionsomfattande skyddsform. Varumärkesförordningen avser att motverka de hinder som de territoriellt avgränsade rättigheterna medför och därmed ge företagen möjlighet att anpassa sin ekonomiska verksamhet till unionsdimensionen.